Häradssvängen med Tobbe

Med en trave fulldubb ändå liggandes på hyllan sedan Bergslagsrallyt, bestämde jag mig för att prova åka en vintertävling till. Denna gång i bekanta marker, nämligen Strängäs, eller rättare sagt Barva-skogarna. Eftersom tävlingen var onotad (för övrigt min första sedan Gnesta -08) så fick Kristoffer Gustavsson från Björkvik hoppa in som bisittare.

Plusgrader och duggregn kanske inte var de ultimata förhållanden för vintertävling, men med ett litet startfält (54st) och lågt startnummer (21) var det inga bekymmer för vägarna att hålla trots allt.

Före start lade vi upp tre mål. 1, vara snabbaste B-förare, för att plocka uppklassningspoäng. 2, vara före kompisen och evige kombatanten (och numera A-föraren) Fredrik Egeland. Samt 3, vinna klassen!SS1: En sträcka jag åkt förr, närmare bestämt i Foxguardsprinten -07. Mindes det mesta från sträckan, och laddade för fullt för att bygga upp en ledning inför för mig okända SS2. Några vägstakar fick sätta livet till när jag utnyttjade snövallen på innern för att få runt bilen i svängarna. Tid: 3,09,4. En tid som var snabbast i klassen med nära 5 sekunders marginal. Men det visste vi inte då.

SS2: Nu blev det jobbigare, jag hade som sagt inte åkt onotat sedan Gnesta år 2008, och det var en väldigt ovan känsla. Men ovetandes om hur fort de andra i klassen åkt på SS1 stod vi på så mycket vi vågade. Efter ca en kilometer hade arrangören lagt in en chikan. Men på något sätt var det snorhalt i inbromsningen. Glider in i chikan med fyra låsta hjul, men lyckas ändå få ner farten så pass att det inte är några problem. Fortsätter på samma sätt närmaste kilometern, inget fäste i inbromsningarna, men massor i svängarna. Då kommer överraskningen i ett "öppet" vägbyte mitt på sträckan. Direkt när jag styr in i svängen ställer sig bilen på tvären och kastar sig in i snövallen på innern. Det hugger i rejält och smäller till, samtidigt som allt blir vitt. Jag styr mot vägen och håller i, och trots att nästan hela bilen lämnat vägen och brakat genom vallen, lyckas vi tugga oss loss. Efter det blev inte tempot riktigt detsamma igen. I mål på sträckan har vi tappat 12 sekunder mot snabbaste bil på sträckan.

Vid slutmålet på motorstadion kunde vi konstatera att vi haft tur ändå. Motorutrymmet var fyllt med snö, kylaren nästan helt igensatt med snö samt att grillen endast är centimetrar från att gå in i kylaren. Men värst av allt, ledningen med nästan fem sekunder efter första sträckan hade i målet på SS2 förvandlats till en tredjeplats, med försmädliga 4,6 sekunder från seger och 1,2 från andraplatsen. Hade inte om funnits...

Men, men, Kristoffer som aldrig åkt en vintertävling tidigare fick en pokal med sig hem och ett minne av snö han sent kommer glömma. Och jag själv lyckades åtminståne uppfylla två av tre mål. Snabbaste B-förare = ett steg närmare A-förare och snabbare än Egeland med totalt 2,8 sekunder. Dock gick segern oss förbi, denna gång...