Dan Anderssons Minne

Okej, nu vänder jag lite på den kronologiska ordningen här. Nedan kan ni läsa om försäljningen av 940n som skedde dagen efter att vi körde D.A.M. i Grängesberg, men jag skriver den här rapporten efter inlägget om försäljningen. Hänger ni med? Det är oväsenligt ändå, så nu kör vi.

Lördagen den 4 februari, med start klockan 15.00, gick Dan Anderssons Minne av stapeln. Första tävlingen med Clion, och dessutom min första tävling i mörker. (Okej, jag körde två sträckor med 940n i mörker i höstas som föråkare, men jag tycker inte riktigt det räknas) Så jag kan ärligen erkänna att det var lätt nervöst före start. 3 sträckor på ca 2 mil styck skulle avverkas i bitande kyla. (-23 på serviceplatsen, enl ryktet -30 lokalt på SS2!)

Hur det gick? Tja, vi kan ju säga att det blev en "konstig", eller omvänd om så vill, tävling på sätt och vis.

SS1 gick lite ryckigt minst sagt. Jag lyssnade inte så mycket på Johans noter då jag hade fullt upp med bilen. Stenhårda bromsar, en bil som egentligen aldrig gick rakt ens på rakorna, åkte på för höga växlar och dyligt. Hade nästan kramp i både armar och ben i målet på sträckan, som krävde ett antal bilar i vår klass. Men ändå, kändes det som om jag nu verkligen åkte rally. Det väsnas, brummar, det händer något på varje växel. Det är mer rallybil helt enkelt, och jag njöt av varje sekund.

SS2 började vi redan få bättre flyt och bättre tempo. Börjar komma underfund med hur bilen ska framföras och det går inte alls lika stelt längre. Dessutom kan jag ta till mig noterna bättre, men ändå chansar jag inget när det går fort, utan släpper hellre av en gång extra än blir stående i vinternatten.

Redan före tävlingen hade jag bestämt mig för att på SS3 börja närma mig ett riktigt gångbart tävlingstempo. Och det tycker jag nog allt att vi gjorde, då det stundtals gick riktigt fort utan att det var nära någon gång. Dessutom, visade det sig, att desto fortare man kör, desto lugnare och enklare blir bilen att framföra. Även om det nu gick fortare var jag väldigt avslappnad i körningen och jag blev vän med bilen. Såpass att jag missade ett vägbyte rätt friskt. En låååång höger som slutade i vinkel vänster i vägskäl... Eftersom det fanns en väg rakt fram valde jag att gå rakt istället för att försöka ta svängen, så ut genom ATA-banden och backa tillbaka. Mot slutet på sträckan blir det trångt i ett vägbyte där de två bilar som startade före fått stopp nästintill jämsides och det var trångt för oss att ta sig förbi, men det gick.

Det var skönt att se målet i Folkets Park i Gränges, att vår första tävling i Clion gått tekniskt felfritt och utan grövre förarmisstag. Det är nu tävlingen får en "konstig" vändning. Vi var tolv startande i klassen, och vårt mål var att ta sig runt och bli inte sist om det går. 5 ekipage tog sig runt de krävande sträckorna, och vi slutar på en tredjeplats i debuten i A2WD med Clion!!

För den som nu undrar vad jag menar med ordet omvänt jag skrev i början, är det faktum att vi i vår sista tävling med 940n hade ambitionen att vinna, och höll ett riktigt högt tempo, varpå vi slutar 4:a. I debuten med Clion, kör vi egentligen helt utan ambitioner och slutar 3:a! Nu kanske ni förstår varför VOC bör klassas som Sveriges tuffaste klass!

På vägen hem från tävlingen ser vi i resultatlistan på nätet att vi faktiskt slutat 14:e totalt av 106 startande, och så högt tror jag faktiskt inte att vi lyckats sluta i en skogstävling tidigare. Framtiden med Clion ser riktigt bra ut, för det är som Johan sagt när vi åkt första tävlingen med en bil: -Det kan bara bli bättre!

Tyvärr varken bilder eller film från denna tävling. Inga bilder på grund av att det var mörkt hela tävlingen, och ingen ombordkamera eftersom kylan nära nog knäckte kameran!