Jaha, då var säsongen över för Carneling Motorsport. Dags att summera lite.
Emils säsong kan summeras kort eftersom, ja, den blev kort. Tre tävlingar var allt som blev, en vinter och två sommar. Efter att ha brutit på Gotland i april var ambitionen att köra hemmatävlingen och en sprint i Norrköping kördes för att prova så bilen fungerade. Det gjorde den en stund innan bakvagnsbryggan inte längre ville sitta ihop med karossen och slet stora hål i karossen. Tyvärr sådant som händer, men 2012 ska Emil åka mer, det har han bestämt.
Jag och "min del" av teamet då. Ja, vad ska man säga. Vi åker fort men har klockan emot oss och oturen vägrar släppa greppet om oss. Samarbetet mellan mig och Johan fungerar klanderfritt, vi åker den kanske mest underhållna och genomgångna 940n i Sverigeserien, men vi tvingas ändå bryta redan i premiären med sjukt ovanligt problem. Att vi inte har tempo att vinna en serie-tävling visste vi, men vi trodde allt att vi skulle vara närmare toppen än vad vi varit. När vi utvärderar tävlingar och granskar ombordkameran hittar vi ofta inga fel. Ofta jämför vi våra filmer med de snabbaste och vi hittar inte någon riktig anledning till varför vi är efter och det är mycket frusterande.
Så vad göra då? Ja, i flera år har suget efter något "värre" funnits, men som många andra rallyförare har pengar fattats. Att köra omkring på Distriktsnivå med Volvon där vi är bland de snabbaste i VOC är inte ett alternativ, det är krasst sagt inte en tillräckligt drivande utmaning.
Visst, SverigeSerien är nog landets största utmaning för en rallyförare, och skulle jag fortsätta i VOC så är det där vi ska åka. Men den riktiga gnistan har inte alltid infunnit sig på tävlingsdagarna i år, mycket kanske beroende på att att jag efter sju år i klassen börjar bli "mättad". Kanske också därför vi inte alltid lyckats åka som fort som vi på vissa sträckor visat att vi kan?
Därför är det nu dags att gå vidare i rallysporten. Nu i dagarna ser en "ny" bil ut att ha säkrats för 2012 då vi endast är "formaliteter" från att hämta hem en SM-meriterad bil. 940n är under uppsnyggning och ska in på lack vilken dag som helst och därefter ut på annons för försäljning. Inom någon vecka hämtar vi "nya" bilen, men innan den står i garaget avslöjar jag inget. Mer information om bil och vår satsning på 2012 återkommer jag till inom kort!
lördag 12 november 2011
KMK-Trofén
Det blev hektiska fyra veckor för min del. Dels hade vi slagit runt i EMK-Kannan vilket krävde takbyte, och dels hade jag veckorna före tagit på mig uppgiften att bygga Fredrik Egelands nya bil av det som överlevde resan i Gästabudstrofen. Och lovat att den skulle vara klar till hemmatävlingen KMK-trofén!! Mycket tack vare mycket hjälpsamma vänner och familjemedlemmar och hög stresstålighet från min sida så gick det att få ihop båda bilarna, men det var med timmar tillgodo, inte mer!
Tävlingen som så då hur gick den? Den går att beskriva med ett ord: Frustrerande!
Det var riktigt kul att få prova rekognosera sträckorna för första gången i livet, både nyttigt och spännande. Det ihop med lokalkännedom borde väl ge alla förutsättningar för ett toppresultat? Tydligen inte...
SS1 var dock helt ny för mig, en sträcka på den änden av stan som jag väldigt sällan besökt. Ingen ursäkt för att åka långsammare än normalt, men här fick vi stryk. Kanske inte med så mycket egentligen, då sträckan var rätt lång, men att tappa över tio sekunder på SS1 är tufft att ta igen.
SS2 kände jag igen den sista halvan. Det kändes bra, och vi gjorde en rejäl flygtur vid ett av lyften vid Åtorp. Men, än en gång fick vi stryk med 10 sekunder av Anton Sountausta som var helt outstanding. Vi var dock närmare eller före de andra i toppstriden så bättre hade det helt klart gått.
Tävlingen som så då hur gick den? Den går att beskriva med ett ord: Frustrerande!
Det var riktigt kul att få prova rekognosera sträckorna för första gången i livet, både nyttigt och spännande. Det ihop med lokalkännedom borde väl ge alla förutsättningar för ett toppresultat? Tydligen inte...
SS1 var dock helt ny för mig, en sträcka på den änden av stan som jag väldigt sällan besökt. Ingen ursäkt för att åka långsammare än normalt, men här fick vi stryk. Kanske inte med så mycket egentligen, då sträckan var rätt lång, men att tappa över tio sekunder på SS1 är tufft att ta igen.
SS2 kände jag igen den sista halvan. Det kändes bra, och vi gjorde en rejäl flygtur vid ett av lyften vid Åtorp. Men, än en gång fick vi stryk med 10 sekunder av Anton Sountausta som var helt outstanding. Vi var dock närmare eller före de andra i toppstriden så bättre hade det helt klart gått.
SS3 var med förra året fast då åt andra hållet. En jättesnabb sträcka som verkligen får fart på adrenalinet om man attackerar. Bra tid, även om Anton fortfarande var före så var vi nu betydligt närmare.
SS4. En sträcka jag drömt om att få åka ända sen jag var liten, då jag är uppväxt en kilometer från starten på sträckan. Max attack var målet. Och nu var vi där igen, både Johan och jag tyckte i målet att där går det inte att åka mycket fortare. Fel! Mattias Olsson vinner sträckan med 7,8 sekunder före Anton (som backat i ett vägbyte!), 8,1 före Lars Ohlson och vi blir bara fyra på sträckan 8,6 sekunder efter. Hur är det möjligt?
Avslutande SS5 hade vi på rekognoseringen lagt till två "sten i spår" i noterna utefter sträckan. Och det skulle visa sig bli en liten räddning. Tempot håller vi lika högt som sträckan innan och denna gång så blir tiden faktiskt riktigt bra. Endast 0,1 (!) sekunder skiljde mellan oss och sträckvinnande Lars Ohlson. En kul detalj i sammanhanget var spurtpriset de sista 800 meterna på sträckan som bestod av vägbyten och chikaner, ett parti där vi enl resultatet fått stryk med över sekunden av Lars, så uppenbarligen hade vi åkt bra fram tills dess.
Tyvärr lider vi med Anton, som inte var med på rekognoseringen, och körde på en av de stenar vi uppmärksammat och fått punktering. De förlorade över 30 sekunder och därmed en solklar seger... Nu vann istället Mattias Olsson före Lars Ohlson, 11,9 efter. Anton blir trea, 18,2 efter, med mig och Johan på en 4:e, 21 sekunder från seger. Jag kände mig väldigt besviken på mig själv för att resultatet inte blev bättre. Men det faktum att det var 13 startande i klassen och att det var hela 47 sekunder från vår fjärdeplats ner till femte säger en del om hur fort det faktiskt gått denna dag!
EMK-Kannan
Då var det så dags för EMK-Kannan i Eskilstuna, där skulle den totala SverigeSerien avgöras. Vägarna och dess karaktär är väl bekant för mig eftersom det var på dessa vägar jag för 5-6 år sedan startade min rally-karriär. Målsättningen för dagen var hög och Johan och jag var rejält taggade och beredda på att gå på attack.
Och det fungerade bra. I en sträcka... SS1 gick nämligen kanon, jag var som vanligt lite trög i starten, men det var mycket bättre än vad det har varit och vi låg med i tätklungan. Förvisso var det små marginaler åt varje håll eftersom sträckan var förhållandevis kort, men vi var med i matchen från start. Men på SS2 går det i stöpet efter ett par kilometer. Tempot ökades lite från första sträckan och allt kändes kanon tills det kom två stycken H2- svängar på rad. Den första högern bromsade jag för mycket och jag kände att det hade gått att åka mycket fortare i den svängen. Eftersom nästa sväng hade samma gradering i noterna höll jag därför i lite till. Bilen driver ut och bakändan kliver ner i det vassa diket och innan jag eller Johan visste ordet av det hade vi rullat ett varv och fastnat ovanpå en liten kulle. Det tog ganska exakt 30 sekunder innan vi kom iväg igen och vi körde imål på sträckan men var numer hopplöst efter täten.
In på service för att kolla över bilen som klarat sig överraskande bra trots rullningen. Visst, bilen var knölig nästan runt om, men alla rutor var hela, alla hjul satt där de skulle och bilen gick lika bra som innan. Bilen var redan knölig, så varför inte fortsätta och stå på lika bra som innan?
SS3 innehöll nästan bara chikaner, vinkelvägbyten och långa raksträckor. Inte vad jag skulle säga vår sorts sträcka, men sätter ändå en bra tid.
SS4 har jag kört ett flertal gånger tidigare, och jag gillar verkligen den sträckan och det går riktigt bra, känns det som. Men återigen är vi lite för långt efter täten. Konstigt att det ska envisas vara dålig tid på sträckor som känns bra, och bra tider på de som inte känns något vidare alls.
SS5 & 6 fortsätter på samma tema och vi tar oss tillbaka till Ekebybanan, som var start och målplats för dagen, utan några fler blessyrer på bilen.
Vi slutar på en hedrande 7:e plats i tävlingen och får en hel del uppskattning för att vi trots rullningen fortsatte och åkte minst lika fort som innan! Och ska vi nu vara lite hypotetiska, så om vi drar av tidstappet från rullningen på SS2, dvs 30 sekunder, hade vi landat på fjärde plats istället... Än en gång, surt sade räven.
Totalt i Sverigeserien slutar vi på 9:e plats. Precis inom marginalen för målet, topp tio, men långt bakom ambitionen, topp fem.
Och det fungerade bra. I en sträcka... SS1 gick nämligen kanon, jag var som vanligt lite trög i starten, men det var mycket bättre än vad det har varit och vi låg med i tätklungan. Förvisso var det små marginaler åt varje håll eftersom sträckan var förhållandevis kort, men vi var med i matchen från start. Men på SS2 går det i stöpet efter ett par kilometer. Tempot ökades lite från första sträckan och allt kändes kanon tills det kom två stycken H2- svängar på rad. Den första högern bromsade jag för mycket och jag kände att det hade gått att åka mycket fortare i den svängen. Eftersom nästa sväng hade samma gradering i noterna höll jag därför i lite till. Bilen driver ut och bakändan kliver ner i det vassa diket och innan jag eller Johan visste ordet av det hade vi rullat ett varv och fastnat ovanpå en liten kulle. Det tog ganska exakt 30 sekunder innan vi kom iväg igen och vi körde imål på sträckan men var numer hopplöst efter täten.
In på service för att kolla över bilen som klarat sig överraskande bra trots rullningen. Visst, bilen var knölig nästan runt om, men alla rutor var hela, alla hjul satt där de skulle och bilen gick lika bra som innan. Bilen var redan knölig, så varför inte fortsätta och stå på lika bra som innan?
SS3 innehöll nästan bara chikaner, vinkelvägbyten och långa raksträckor. Inte vad jag skulle säga vår sorts sträcka, men sätter ändå en bra tid.
SS4 har jag kört ett flertal gånger tidigare, och jag gillar verkligen den sträckan och det går riktigt bra, känns det som. Men återigen är vi lite för långt efter täten. Konstigt att det ska envisas vara dålig tid på sträckor som känns bra, och bra tider på de som inte känns något vidare alls.
SS5 & 6 fortsätter på samma tema och vi tar oss tillbaka till Ekebybanan, som var start och målplats för dagen, utan några fler blessyrer på bilen.
Vi slutar på en hedrande 7:e plats i tävlingen och får en hel del uppskattning för att vi trots rullningen fortsatte och åkte minst lika fort som innan! Och ska vi nu vara lite hypotetiska, så om vi drar av tidstappet från rullningen på SS2, dvs 30 sekunder, hade vi landat på fjärde plats istället... Än en gång, surt sade räven.
Totalt i Sverigeserien slutar vi på 9:e plats. Precis inom marginalen för målet, topp tio, men långt bakom ambitionen, topp fem.
fredag 11 november 2011
Nybyrundan
För att trimma tempot till SverigeSerie-finalen i Eskilstuna passade jag på att åka en tävling i just Eskilstuna, nämligen Nybyrundan. Visserligen en onotad tävling, och det var över ett år sedan jag åkte det senast, så förhoppningarna på en riktigt framskjuten placering var väl inte jättehöga. Vid min sida satt Henrik Dahlgren då Johan var upptagen på annat håll.
SS1 har jag kört många gånger förr, åt andra hållet... Tyvärr hade jag inte mycket nytta av vägminnet denna gång, och eftersom vi gick ut först i klassen hade jag inte en aning om hur fort de andra i klassen åkt.
SS2 Har jag åkt en gång tidigare, även den åt andra hållet. En snabb sträcka och vi hade lite bättre tempo än på sträcka ett, men det fanns mycket mer att ge.
Inne på service såg vi att vi låg tvåa med ca fem sekunder upp till ledaren. Med mitt vägminne visste jag att det inte skulle vara några större problem att ta igen dessa över andra varvet på sträckorna.
SS3 (Samma som 1). När vi kommer till startkön blir det stopp. Ett potthål har bildats mitt i spåret på slutet av sträckan, inget farligt i sig, men det har försatt några bilar ur kurs i hög fart och skickat dem in i ett järnstaket så funktionärer skickas in och tillägsvarnar svängen. Tävlingen släpps på och vi kör igenom sträckan. Eftersom vi fortfarande går ut först har vi ingen koll på hur vår tid stod sig mot ledaren men det kändes bra.
Även SS4 känns grymt bra och vi håller ett högt tempo. Hade det räckt?
Nu ska jag inte älta vad som hände sen än en gång, det som hände sen och det jag sade och gjorde, det står jag för. Men ja, vår attack hade räckt, vi var snabbast över SS3 och 4 med ca 8 sekunder. MEN tävlingsledningen har tagit beslut om att stryka SS3 ur tävlingen på, i mina ögon, väldigt konstiga grunder, varpå vår förstaplats illa kvickt förvandlas till en andraplats, slagna med 1,2 sekunder. Surt sade räven, men tydligen sånt som händer... Jag skulle ju bara slipa på tempot inför EMK-kannan, och varför jag hetsade upp mig så kan man så här i efterhand undra, men jag är ju tävlingsmänniska trots allt.
SS1 har jag kört många gånger förr, åt andra hållet... Tyvärr hade jag inte mycket nytta av vägminnet denna gång, och eftersom vi gick ut först i klassen hade jag inte en aning om hur fort de andra i klassen åkt.
SS2 Har jag åkt en gång tidigare, även den åt andra hållet. En snabb sträcka och vi hade lite bättre tempo än på sträcka ett, men det fanns mycket mer att ge.
Inne på service såg vi att vi låg tvåa med ca fem sekunder upp till ledaren. Med mitt vägminne visste jag att det inte skulle vara några större problem att ta igen dessa över andra varvet på sträckorna.
SS3 (Samma som 1). När vi kommer till startkön blir det stopp. Ett potthål har bildats mitt i spåret på slutet av sträckan, inget farligt i sig, men det har försatt några bilar ur kurs i hög fart och skickat dem in i ett järnstaket så funktionärer skickas in och tillägsvarnar svängen. Tävlingen släpps på och vi kör igenom sträckan. Eftersom vi fortfarande går ut först har vi ingen koll på hur vår tid stod sig mot ledaren men det kändes bra.
Även SS4 känns grymt bra och vi håller ett högt tempo. Hade det räckt?
Nu ska jag inte älta vad som hände sen än en gång, det som hände sen och det jag sade och gjorde, det står jag för. Men ja, vår attack hade räckt, vi var snabbast över SS3 och 4 med ca 8 sekunder. MEN tävlingsledningen har tagit beslut om att stryka SS3 ur tävlingen på, i mina ögon, väldigt konstiga grunder, varpå vår förstaplats illa kvickt förvandlas till en andraplats, slagna med 1,2 sekunder. Surt sade räven, men tydligen sånt som händer... Jag skulle ju bara slipa på tempot inför EMK-kannan, och varför jag hetsade upp mig så kan man så här i efterhand undra, men jag är ju tävlingsmänniska trots allt.
Rally Xplosion
I början av augusti kom den tävlingen som vi på förhand såg som den tävling vi skulle ha störst chans att visa vad vi egentligen går för. Sprintformatet där man startar två och två i olika spår som SuperSpecialerna man ser i VM och Race of Champions har passat oss förr.
Och det började skapligt, med en sjättetid i klassen med stor chans till förbättring, framförallt då alla som var snabbare hade annat startspår. I andra omgången händer något mystiskt. I en asfaltssväng styr det inte alls, det bara flyter iväg och rakt upp i en jordvall. Inte jättemycket tid tappades men tillräckligt på såhär korta sprintar och vi tappade till en placering långt utanför topp 10.
Slaget om topplacering var därmed förlorat eftersom det endast återstod en omgång för SverigSerige-resultatet. Men vi gav järnet för det och om jag inte minns fel satte vi en tid bland de fem snabbaste och klättrade tillbaka in i topp tio för SverigeSerie-resultatet. Inte nöjd, men trots allt inte så dåligt.
I stegen som följde var vi på gång rejält och satte riktigt bra tider och kom hela vägen till kvartsfinal där samma sak som i åk två inträffar i samma sväng och vi åkte ut...
Och det började skapligt, med en sjättetid i klassen med stor chans till förbättring, framförallt då alla som var snabbare hade annat startspår. I andra omgången händer något mystiskt. I en asfaltssväng styr det inte alls, det bara flyter iväg och rakt upp i en jordvall. Inte jättemycket tid tappades men tillräckligt på såhär korta sprintar och vi tappade till en placering långt utanför topp 10.
Slaget om topplacering var därmed förlorat eftersom det endast återstod en omgång för SverigSerige-resultatet. Men vi gav järnet för det och om jag inte minns fel satte vi en tid bland de fem snabbaste och klättrade tillbaka in i topp tio för SverigeSerie-resultatet. Inte nöjd, men trots allt inte så dåligt.
I stegen som följde var vi på gång rejält och satte riktigt bra tider och kom hela vägen till kvartsfinal där samma sak som i åk två inträffar i samma sväng och vi åkte ut...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)