KMK-Trofén

Det blev hektiska fyra veckor för min del. Dels hade vi slagit runt i EMK-Kannan vilket krävde takbyte, och dels hade jag veckorna före tagit på mig uppgiften att bygga Fredrik Egelands nya bil av det som överlevde resan i Gästabudstrofen. Och lovat att den skulle vara klar till hemmatävlingen KMK-trofén!! Mycket tack vare mycket hjälpsamma vänner och familjemedlemmar och hög stresstålighet från min sida så gick det att få ihop båda bilarna, men det var med timmar tillgodo, inte mer!

Tävlingen som så då hur gick den? Den går att beskriva med ett ord: Frustrerande!
Det var riktigt kul att få prova rekognosera sträckorna för första gången i livet, både nyttigt och spännande. Det ihop med lokalkännedom borde väl ge alla förutsättningar för ett toppresultat? Tydligen inte...

SS1 var dock helt ny för mig, en sträcka på den änden av stan som jag väldigt sällan besökt. Ingen ursäkt för att åka långsammare än normalt, men här fick vi stryk. Kanske inte med så mycket egentligen, då sträckan var rätt lång, men att tappa över tio sekunder på SS1 är tufft att ta igen.

SS2 kände jag igen den sista halvan. Det kändes bra, och vi gjorde en rejäl flygtur vid ett av lyften vid Åtorp. Men, än en gång fick vi stryk med 10 sekunder av Anton Sountausta som var helt outstanding. Vi var dock närmare eller före de andra i toppstriden så bättre hade det helt klart gått.

SS3 var med förra året fast då åt andra hållet. En jättesnabb sträcka som verkligen får fart på adrenalinet om man attackerar. Bra tid, även om Anton fortfarande var före så var vi nu betydligt närmare.

SS4. En sträcka jag drömt om att få åka ända sen jag var liten, då jag är uppväxt en kilometer från starten på sträckan. Max attack var målet. Och nu var vi där igen, både Johan och jag tyckte i målet att där går det inte att åka mycket fortare. Fel! Mattias Olsson vinner sträckan med 7,8 sekunder före Anton (som backat i ett vägbyte!), 8,1 före Lars Ohlson och vi blir bara fyra på sträckan 8,6 sekunder efter. Hur är det möjligt?

Avslutande SS5 hade vi på rekognoseringen lagt till två "sten i spår" i noterna utefter sträckan. Och det skulle visa sig bli en liten räddning. Tempot håller vi lika högt som sträckan innan och denna gång så blir tiden faktiskt riktigt bra. Endast 0,1 (!) sekunder skiljde mellan oss och sträckvinnande Lars Ohlson. En kul detalj i sammanhanget var spurtpriset de sista 800 meterna på sträckan som bestod av vägbyten och chikaner, ett parti där vi enl resultatet fått stryk med över sekunden av Lars, så uppenbarligen hade vi åkt bra fram tills dess.

Tyvärr lider vi med Anton, som inte var med på rekognoseringen, och körde på en av de stenar vi uppmärksammat och fått punktering. De förlorade över 30 sekunder och därmed en solklar seger... Nu vann istället Mattias Olsson före Lars Ohlson, 11,9 efter. Anton blir trea, 18,2 efter, med mig och Johan på en 4:e, 21 sekunder från seger. Jag kände mig väldigt besviken på mig själv för att resultatet inte blev bättre. Men det faktum att det var 13 startande i klassen och att det var hela 47 sekunder från vår fjärdeplats ner till femte säger en del om hur fort det faktiskt gått denna dag!